emelievidberg

Jag har börjat märka en sak som har dykt upp på sista tiden som inte har funnits innan. När jag började ha C på foder sa jag till mig själv; älska hästen, men inte för mycket för du kommer bara bli ledsen när du måste skilja dig från honom. Men jag kan inte hålla det längre. Efter tävlingen förra helgen och alla träningar så tar jag ändå det steget mot att faktiskt inse att C betyder så otroligt mycket för mig och det kommer ta jätte hårt på mig när jag måste lämna tillbaka honom. 

 

Efter dressyrtävlingen så kände jag den speciella känslan som egentligen inte går att beskriva, bara andra hästmänniskor förstår hur det känns när allt går som planerat och hästen bara flyger under en. Det var från början helt omöjligt i mitt huvud att jag och Max skulle komma ut på en dressyrtävling, men det gjorde vi och jag ångrar inget. Trots att det blev två missar så grät jag glädjetårar när jag väl kom hem och fick tänka över allt som hade hänt. 

 

Alla träningar som vi gjort, både själva och för Emma, har ökat våra trådar enormt trots att vi börjar få olika motgångar. Men vi har chansen att utvecklas tillsammans eftersom C inte är utbildad - vi gör det tillsammans och inte var för sig. Samtidigt som vi tränar och tävlar (ibland/sällan) så är det allt det vanliga som också gör att jag fäster mig allt mer vid honom. Ikväll t.ex. när jag kom till hagen för att ta in honom så kom han travandes med öronen framåt (kanske för att han vill äta med iaf) och på vägen till stallet var han väldigt uppmärksam på mig och när jag stannade osv trots att han själv var lite stissig och ville in. Väl inne var det bara så mysigt att lägga på honom innetäcket samtidigt som han åt. 

 

Alla småsaker som hör till vardagen inom hästsporten blir allt roligare för jag har ett riktigt ansvar numera, jag kan själv bestämma över C, hans täckesrutiner och foder, vilket jag inte gör som medryttare eller liknande. Bara en sån sak gör mig glad och driver mig framåt. 

 

Jag vill alltså inte på något sätt göra mig av med Max, och jag vill inte räkna ner dagarna tills han måste åka hem. För C har lärt mig massor på mindre än ett år och jag vill inte låta det försvinna. Samtidigt så vet jag att jag hade kunnat komma längre med en annan häst, men jag trivs med Max, våra personligheter passar bra ihop. Trots att vi inte alltid kommer överrens så gillar jag den skrutten till häst, massor.