Från och med ikväll kommer jag bara att blogga på fames.se och ni kommer inte se mer av mig här. Jag hoppas att den nya bloggen kommer ge mig energi till att blogga mer och ha mer intressanta och varierande inlägg. Dessutom önskar jag även att alla läsare också följer med mig i flytten :)
När jag väl tar tid på mig för att skriva ett inlägg så funkar såklart inte mitt internet på datorn. Men när det väl funkar så har jag fina bilder att visa :)
Idag är dagen då jag blir vuxen - en dag som jag riktigt har längtat efter!
Har redan hunnit fira lite med föräldrarna och Joakim som väckte mig tidigt och gav mig en stor grattis-puss. Det bästa är såklart att Joakim är här! :)
Efter skolan ska jag umgås med Joakim och jag ska göra något med Malin och Julia. Dem har hittat på någon överraskning åt mig så det ska bli spännande! ;)
Max och Gunvald skulle motioneras idag. Jag red Max eftersom jag måste träna inför Pay and Jump och Erica red på Gunvald. Vi tränade på att rida slalom för att träna kommunikationen mellan häst och ryttare, så små hjälper som möjligt. Sen tränade vi på halt direkt från trav. Jag hjälpte Erica samtidigt som jag red Max och mot slutet gick det jätte bra för dem. Mamma var såklart med och tog bilder på oss! :)
För bara en liten stund sen fick jag höra att Cilla har gått bort. För er som inte vet vem hon var, så var hon en av de första stor-hästarna som jag lärde mig rida på. Hon stod hemma hos min pappa på gården och var en riktigt läromästare i dressyren. Redan som liten red jag henne och trots sina totala 29 år var hon alltid pigg.
Det var ett tag sedan jag träffade henne nu men när jag fick reda på vad som hänt det var det som en sten damp rakt ner i hjärtat på mig. Att få reda på att en vän har gått bort är något helt obeskrivligt. Det är svårt att sätta punkt på hur det egentligen känns när en häst som jag haft ett sånt starkt band till försvinner och jag vill nog inte inse att jag aldrig kommer få se henne igen. Så det svåra kommer bli att veta att Cilla, som lärde mig grunderna, och jag inte kommer få ses igen. Jag kommer inte kunna lägga min hand på hennes mule och veta att vi har något gemensamt. Istället för jag nöja mig med tanken & känslan om att hon alltid kommer finnas där inne hos mig.
Och som jag och många andra brukar förespråka, en bild säger mer än tusen ord men två bilder säger allt.
... är att välja mellan kompisar, hästen eller pojkvännen. Inte under några omständigheter skulle jag välja endast en av dessa tre under. Att bara välja hästen skulle såklart göra mig lycklig på den fronten men jag skulle totalt dö bort i längtan efter mina vänner och killen. Detsamma gäller om jag endast väljer en av de andra. Bara killen - inga kompisar och hästar. Nej, jag behöver verkligen umgänget från alla tre delarna och det skulle inte funka att helt välja bort något av det. Det bästa som finns är självklart om man kan få allting, på en och samma gång. Som i våras när jag var i stallet med Joakim och mina kompisar - bättre kan det inte bli ;)
Jag är inte en sån person som köper det dyraste jag kan komma över. För det mesta brukar jag testa nya produkter varje gång en annan tar slut. Dock har jag använt samma mascara nu ett tag och ska köpa en samma foundation för dem är riktigt bra + jag köper dem från Joakims företag (http://www.zipnet.se/). Annars använder jag : Foundation, puder, ögonfransböjare, mascara och ibland eyeliner eller torr ögonpenna.
Att inte ta in för personliga saker på en blogg kan ha sina fördelar. Men nu måste jag verkligen ha ett "bollplank" där jag nu får skriva av mig, utan att nämna några namn eller specifika händelser, bara för att jag själv ska må bättre.
Jag har alltid varit den personen som gärna hjälper till i ämnen som jag själv är intresserad av, och jag syftar såklart på hästämnet den här gången. När jag får frågan om något som rör hästar har jag svårt att tacka nej, den här tanken var lite för god och var till för att personer i min familj och andra runt om mig skulle få känna lycka. Mitt syfte var att folk skulle må bra för det jag gjorde, det jag fixade med. Jag har lagt ner min själ och tid för att hitta den rätta hästen till 4h. Och jag gjorde det, fann den hästen som jag inte trodde existerade, och jag satasade, energi och tid. Vad får jag då tillbaka? Skit. Jag blir nerpratad om hur dålig idéen är, att jag inte kan bestämma trots att jag fick uppgiften att hitta en ny häst. När jag väl gör mitt "jobb" är det inte bra nog, men de som hackar på mig försöker istället inte själva att hitta en häst.
Hur som helst kallar jag inte detta för sammarbete, förståelse, respekt eller tacksamhet. Istället är det bara oklarheter, negativ kritik och nerstämmande kommentarer. Och eftersom det inte kommer bli Zonnie som får komma 4h, trots allt mitt arbete, tänker jag nu inte längre ens försöka. Jag tänker alltså inte låta flera personer tracka ner på mig utan lämnar istället min uppgift tom och inte fullförd. Men om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte längre. Tar man inte emot min hjälp ska jag inte heller erbjuda den längre. Jag har C, han är mitt allt, och det räcker gott och väl för mig!
Egentligen finns det inget dåligt med C, alla hästar har ju trots allt sina brister. Det som kan vara lite jobbigt med honom är att han nästan alltid har öronen bakåt. För mig som är van gör det inget eftersom jag vet att han inte menar något elakt. Men för många andra är det jobbigt, särskilt de som är ovana vid hästar och vill hälsa på honom. Det jag menar är att han inte menar något illa om han kommer fram till en med bakåtstrukna öron, han är bara så. Däremot kan det istället vara svårt för mig att avgöra när han verkligen är sur eller liknande.
Det bästa med C är att han är så himla personlig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men han beter sig olika beroende på vem det är som håller på med honom. När jag hanterar honom utsrålar han en sån positiv känsla och jag tycker bara mer om honom för varje dag som går.
