emelievidberg

För bara en liten stund sen fick jag höra att Cilla har gått bort. För er som inte vet vem hon var, så var hon en av de första stor-hästarna som jag lärde mig rida på. Hon stod hemma hos min pappa på gården och var en riktigt läromästare i dressyren. Redan som liten red jag henne och trots sina totala 29 år var hon alltid pigg. 

 

Det var ett tag sedan jag träffade henne nu men när jag fick reda på vad som hänt det var det som en sten damp rakt ner i hjärtat på mig. Att få reda på att en vän har gått bort är något helt obeskrivligt. Det är svårt att sätta punkt på hur det egentligen känns när en häst som jag haft ett sånt starkt band till försvinner och jag vill nog inte inse att jag aldrig kommer få se henne igen. Så det svåra kommer bli att veta att Cilla, som lärde mig grunderna, och jag inte kommer få ses igen. Jag kommer inte kunna lägga min hand på hennes mule och veta att vi har något gemensamt. Istället för jag nöja mig med tanken & känslan om att hon alltid kommer finnas där inne hos mig. 

 

Och som jag och många andra brukar förespråka, en bild säger mer än tusen ord men två bilder säger allt.