emelievidberg

Långdistans

Kategori: Funderingar

Jag har länge tänkt dela mina tankar om hur det är att ha ett långdistansförhållande, det är ganska flummigt att läsa men ni som orkar, läs :)
 
När jag blev kär i Joakim för mer än 4 år sedan hade jag egentligen inga tankar om hur framtiden skulle vara och se ut, jag var bara lycklig för att han tyckte om mig tillbaka. Nu däremot sitter jag inne med massor med erfarenheter av hur det är att ha sin älskade 60 mil ifrån sig. 
 
Som så många vet är det inte kul att bara vänta på att dagarna ska gå tills man får träffas igen. Ibland kan det gå upp till 2 månader innan vi ser varandra och om jag ska vara helt ärlig känns det inte alltid som om jag kommer ihåg hur han ser ut i verkligheten. Som det är nu går jag skoldag in och skoldag ut utan att få en endaste kram av honom. Det kan vara väldigt tufft att inte ta sig en kväll och bara umgås med honom, äta middag eller göra något roligt. Isället lägger jag mig ensam i min säng nästan 300 dagar om året när jag så mycket hellre hade haft honom bredvid mig. 
Det är väldigt jobbigt att se andra gå runt och hålla handen och att jag har flera veckor kvar innan jag ens får träffa Joakim. Det tar mycket på hjärtat att ha ett långdistansförhållande kan jag berätta, det svider av längtan och skriker efter kärlek varje dag, varje minut och det finns egentligen inget jag kan göra åt det. 
 
De helger och lov som vi träffas umgås vi verkligen 24/7 eftersom det är den utsatta tid som vi får. Det kommer alltid ett slutdatum när en av oss måste åka hem och jag hatar det. Det känns så bra att ha en vardag med honom som innebär att man vaknar varje morgon bredvid honom, äter frukost tillsammans, åker iväg och handlar tillsammans och besöker andra. Det känns som att det är "vi" då. 
 
Finns det då något positivt om ett sånt här förhållande? Jag tror att det finns något positivt med att vi är ifrån varandra lite längre stunder. En av anledningarna är att jag alltid har något att se fram emot, jag längtar alltid tills jag får träffa honom (såklart) men att de stunderna blir alltid speciella. Jag tror att jag har lärt mig att verkligen sakna någon på riktigt. Det är inte bara ett ord som jag använder hur som helst utan det sitter djupt in i hjärtat. Med vårat långdistansförhållande tror jag att vi kommer komma långt. Vi får oftast inte tid att haka upp oss på varandra, tröttna på varandra eller bara allmänt känna olust. Gnistan finns alltid där eftersom vi så ofta går och väntar på att få träffa varandra. 
 
Jag får ofta frågan; Men hur kan du lita på honom? Tänk så är han med andra tjejer? Mitt vanliga svar brukar vara lite flummigt. Men till en början med litar jag på honom till 110 % vad det gäller om att han skulle umgås med andra tjejer på det sättet. Jag tror att han är för ärlig för att kunna göra något sådant, han är så pass god i själen att han nog skulle berätta för mig om det skulle vara så att han höll på med en annan. En annan sak som gör att jag inte tror att han skulle hålla på med andra är att han är lite för blyg. Visst, han kan prata med tjejerna i hans klass, men jag tror inte att han skulle våga göra något mer än att just prata. Samtidigt kan jag ju ha fel eftersom jag inte ringer och smsar honom stup i kvarten eller kollar upp honom. Men ett förhållande måste bygga på tillit och ärlighet tycker jag, och jag tror innerst inne att han inte skulle kunna vara otrogen mot mig. 
Den som väntar på något bra väntar aldrig för länge! <3

Vikt, utseende & ideal

Kategori: Funderingar

Folk snackar så mycket om att befolkningen äter mer och att övervikt blir allt vanligare. I samhället idag finns det samtidigt ett stort ideal som säger att du ska träna, vara snygg och ha små kläder. Vågen har alltid varit min vän egentligen. När jag var yngre kunde man nästan tro att jag hade anorexia för att jag var så tunn runt armar och ben och vägde knappt något. Däremot var jag bara en av de personer som var väldigt liten och smal som ung och som sen växer till sig och får kött på benen.

 

I dagens läge skäms jag inte för att berätta hur mycket jag väger, även om många säkert tror att jag ljuger. Jag pendlar mellan 49-50 kg och det var länge sedan jag vägde över 50. Jag har ingen aning om varför jag inte väger mer faktiskt, jag är normallång (162-163) och jag äter mer än gärna. Som ni har sett på mina bilder och andra inlägg äter jag mycket godis, småäter ofta och vräker i mig skräpmat (mest pizza och hamburgare). Nu har det ju även varit jul och jag har ätit mycket mat och efterätt men när jag ställde mig på vågen vägde jag ändå inte mer än 50 kg. Jag är inte direkt bra inom detta område men jag antar att min vikt stannar runt den samma för att jag har bra ämnesomsättning som direkt använder sig av maten och tillåter inte att den fastnar någonstans.

 

Trots att folk ofta kan säga att jag inte är tjock vill jag inte påstå detsamma. Vikten har jag inga problem med utan det är snarare det som faktiskt har börjat växa på magen. Allt godis har börjat urarta sig i att jag alltid har en liten fettvalk på nedre delen av magen och jag vet inte hur jag ska blir av med den. För andra verkar det kanske löjligt men jag mår dåligt över att se det, varje dag och bli påmind om hur dåliga matvanor jag egentligen har. Eftersom samhället säljer ut godis, chips, kakor, tårtor, läsk, saft, energidricka osv är jag en person som lätt faller för detta och köper en kaka hit och en läsk dit utan att tänka på det. Samtidigt visar samhället på att klädstorlekarna blir mindre, man ska kunna ha mindre kläder och många tror att de har gått upp i vikt fast det är bara storlekarna som har ändrats. Samhället visar också på att man ska träna och motionera, vilket är bra, men hur många är det som verkligen tränar ofta, regelbundet och inte fuskar?

 

För mig kan det vara svårt att veta vart jag ska ta vägen när jag inser hur mycket jag egentligen vräkt i mig. Mitt mål är inte att gå ner i vikt, mitt mål är att jag ska äta sunt och kanske hoppa över att köpa den där läsken. Jag har bestämt mig för att börja lite lätt med att inte äta godis mitt i veckan och inte handla i cafeterian (handla frukt är tillåtet) för att se om jag klarar av det! :)

Designbyte

Kategori: Funderingar

Min tanke var att jag skulle byta design till en annan men när jag hade fixat och tixat med allt blev det inte alls som jag ville ha det. Därför har jag nu valt en vanlig design som blogg.se har att erbjuda. Ful som stryk är den men vad ska jag göra? Jag behöver hjälp att fixa till en egen header, någon som vill hjälpa mig? Jag vill så gärna ha en mer personlig blogg och inte ha en desagn/tema som så många andra också kan välja eftersom den finns lätt tillgänglig. 

Det förvånade mig

Kategori: Funderingar

Jag har lärt mig sedan lång tid tillbaka att det ska vara som en dans med hästen. Harmoni ska råda och det handlar inte om att såga ner hästen på tygeln och samla ihop den allt vad man kan. Under ponny tiden kunde jag ofta se yngre personer (runt 7-12 år) som var väldigt hårdhänta och drog allt vad de kunde i munnarna på ponnysarna. Fel,fel,fel säger jag då. Att bestraffa hästen på det viset löser inga problem över huvudtaget. Hur ont gör det inte i hästens mun om ryttare blir stenhård i handen? 
 
Anledningen till att jag tog upp detta var för att jag red i ridhuset idag med Exo. Förutom vi var det även två ponnysar och två storhästar. Den ena ponnyn verkade vara väldigt ostadig och drog upp huvudet ganska ofta. För att motverka detta red ryttaren i små, och då menar jag verkligen små, volter runt hela tiden och så fort hästen tog upp huvudet tog hon ett ledande tygeltag så det ser nästan ut som att hästen ska gå av. Jag vet inte vad ni andra tycker men jag kan reagerar ganska starkt mot detta, ett vanligt tygeltag är det inget fel på, men på det viset som jag såg var inte okej. 

En annan sak som jag märkte var en av ryttarna som red storhäst. När hästen skulle galoppera och gjorde något fel (vad för fel vet jag inte för jag koncentrerade mig på Exo) tog ryttaren hårt i tyglarna och drog upprepande gånger, på ett sätt som man kan dra i ett koppel på hunden. Alltså satt ryttare och halvt slog med tyglarna allt vad den kunde och hästen började såklart studsa runt för att den inte visste vad den gjorde för fel. 
 
Bara för att jag påpekar detta menar jag inte att jag rider perfekt och att jag har många tankar om hur andra rider. Däremot har jag svårt för att se på när det dras i munnen på hästen. Ibland när jag har lektion för Emma kan C blir jätte tjurig och bara göra tvärtemot vad jag ber honom om. Vid dessa tillfällen påpekar Emma att jag inte ska bli arg på honom utan istället ta och sänka ambitionsnivån. Ett exempel kan vara att han gärna tvärstannar och vägrar sen att börja trava. När jag håller om honom som jag brukar och driver, använder spöet vid skänkel läge, och smackar utan att något händer brukar jag få släppa lite på tyglarna, låta honom gå på spåret och bara komma fram i trav istället för att kräva att han ska komma fram i en fin och bra trav, på tygel och på volten. Klart att jag blir irriterad men jag har lärt mig att det hjälper inte att bara dra och slita i munnen på hästen. 

Mitt sökande efter en fodervärd/medryttare

Kategori: Funderingar

Som jag har berättat förut så ska Max andra fodervärd sluta att hyra honom och jag måste hitta någon som kan hjälpa mig för att klara av det både tidsmässigt och ekonomiskt. Till en början med vet jag inte riktigt hur man bäst raggar upp någon som kan tänka sig att betala för de omständigheter som finns i när man kan få rida en annan häst gratis med bättre möjligheter. 
 
Till en början med är det inte lätt att hitta någon som vill hjälpa till, antingen som fodervärd eller medryttare, för det är fel årstid. Regn, dimma, rusk, gegga och även nu snö och minusgrader gör enligt mig att folk håller sig tillbaka och väntar kanske till åtminstone februari - mars innan de vill på det igen. Däremot kan jag inte göra något åt just den biten, utan jag får helt enkelt hoppas att det löser sig på något sätt, trots vädret. 
 
Jag har försökt få kontakt med personer i närheten av Lund som skulle kunna tänka sig att vara intresserade. Detta har jag gjort genom en sida på facebook som är skapad för de som vill ha eller vill vara fodervärd/medryttare. Jag har varit i kontakt med tre personer totalt där. Den första ville inte ta på sig ett så stort ansvar, trots att jag sa att det räckte att hon var medryttare och inte fodervärd. Den andra personen mejlade mig lite fram och tillbaka om stallet, ridbanor, kostander och så vidare. När jag nämnde att det fanns en paddock, me inte upplyst slutade hon mejla helt plötsligt och jag förstod såklart att hon inte var intresserad längre. Den tredje personen var inte beredd att betala något så ja, det blev inget med det heller. 
 
Angående de personer som har tackat nej ovan. Jag kan både förstå dem mycket väl på ett sätt men också inte. Det är fullt förståligt tycker jag att man inte vill vara fodervärd på en häst när man går i nian t.ex. och jag vet själv hur det är att ha mycket att göra, då vill man inte alltid ta på sig ännu mer. Men eftersom jag sa att det gick bra med medryttare som red 1-2 vilket var det hon sökte efter borde hon inte neka det, förutom om hon inte gillade läget eller tyckte att Max lät något för henne. 
 
Den andra personen som jag mejlade med gick på Real gymnasiet här i lund med hästinriktning. Hon var lite intresserad av att träna, vilket jag kan tycka är bra om man gör det på rätt sätt som passar hästen. Sen började hon fråga lite om fodring och in/utsläpp. Eftersom jag alltid brukar sköta det tänkte jag att det är inget måste för jag trivs faktiskt att gå till stallet så pass ofta. Sen kom då frågan om det fanns ridhus eller upplyst paddock. När jag svarade nej fick jag inget svar tillbaka alls och antog att det inte var henne till intresse. Som innan, jag kan verkligen förstå henne med detta, det är inte kul att rida ute i rusk och regn eller när det blåser. Det är svårt att träna på vintern utan ridhus eftersom man måste rida ute och hästen får då styltor. Och ja, det är inte heller roligt att rida ute när det är bäckmörkt och varken du eller hästen ser något. Men, här måste jag argumentera lite. Sen jag började rida Max har den enda möjligheten varit utomhus. Trots att det har spöregnat har jag begett mig ut i paddocken för att träna. Trots blåst och kyla rider jag ut för att han ska få växlande träning och motion. Det har präglat mig i ett år nu, och numera trotsar jag alla väderlekar och rider alltid. Jag har insett att jag kan rida ändå, för jag dör inte på något sätt. Snarare är det bara uppfriskande och får mig att vilja kämpa ännu mer. Jag vill utvecklas trots dessa omständigheter som finns. 
 
För att bara klargöra en sak, jag hade självklart inte tackat nej till ett ridhus. Men ibland kan man inte gräva ner sig i att det är ett måste, kolla på mig, jag har klarat mig utan ;) För att återkomma till själva tjejen, blev jag såklart besviken ännu en gång men fortsatte att leta vidare. 
 
Jag kom i kontakt med en annan tjej som var lite intresserad, däremot ville hon inte betala något. Tyvärr måste jag på något sätt få hjälp ekonomiskt för annars klara jag det inte, och då måste han lämnas tillbaka. Hur som helst kan jag även här hålla med henne. Att betala pengar för att få rida där det inte finns ridhus eller upplyst paddock kan kännas olönt eftersom det finns andra ryttare som kan erbjuda bättre. Där känner jag igen mig eftersom jag alltid har hjälp Jessica med hennes hästar, gratis och jag har alltid haft tillgång till ridhus. Så jag förstår henne verkligen där men priset. 
 
Samtidigt, att vara fodervärd på Max har fått mig att växa som person. Innan har jag bara ridit och pysslat med hästen grati, helt omedveten om vad det egentligen kostar att ha häst. När jag nu betalar allt själv har jag lärt mig att pengarna äts upp fort, men jag får så mycket ut av det från Max istället. Jag vill egentligen inte alls lämna tillbaka honom och sen bli medryttare för det är inte alls samma sak som att verkligen ha en egen. Det ansvaret som jag tog på mig har gjort mig mer organiserad. Jag tänker igenom saker och lägger vikt på det som är viktigt. 
 
Trots att jag många gånger tänker att, varför inte vara medryttare och inte betala något istället för att betala massor och vara fodervärd? Men varje gång har jag fått svaret att jag vill vara med, bestämma, betala, ha det ansvaret och framförallt känna att han är min och jag är inte bara som vilken medryttare som helst. 
(Däremot gillar jag att ha hand om Exo för jag får "göra" så mycket och allt är inte sådär begränsat som det kan vara. Antar att Jessica är för snäll och jag har tur som känner henne^^ ) 
 
Detta börjar bli lite rörigt tycker jag så bäst att avsluta innan det bli värre. Det jag vill få sagt, det är inte lätt att hitta en person utifrån som går med på de krav och möjligheter som jag kräver/har. Jag får helt enkelt ta och leta vidare, vidga mina vyer och försöka nå ut till fler personer så kanske någon nappar en vacker dag :)

-

Kategori: Funderingar

Något ni kanske inte visste?

Kategori: Funderingar

  • Jag bor ju i lägenhet. Och när porten låser sig (21.00) och jag kommer hem måste jag kolla i buskarna både till höger och vänster innan jag kan låsa upp porten. Anledningen till det är att jag inte vill att någon tar tag i dörren och går in (och halvt slår ihjäl mig). En gång hade nämligen en person tagit sig in i trapphuset och låg och sov utanför vårt förråd...hm
  • Det är 1 månad och 3 dagar innan jag får träffa Joakim igen. 
  • Om mindre än en månad ska jag ut och småtävla med C igen! :)
  • Jag älskar att lyssna på gamla låtar - det är så härligt att bli påmind om den gamla goa tiden. 

Sånt är livet

Kategori: Funderingar

Det har alltid funnit två "stadie" i mitt liv. Den ena har varit det stadiet där jag har haft väldigt lite att göra. Då gör jag läxor och annat så fort jag för möjlighet till det. Jag pluggar stenhårt och sen räcker det. Vid dessa tillfällen får jag mycket tid att fundera och tänka. Alldeles för mycket tid eftersom det leder till tankar om vilka personer man ska ta stöd ifrån när något händer. Bästa kompisarna, pojkvännen, personen som jag kanske känner lite ytligt eller föräldrarna? Sen kommer jag till de stunder då jag känner; "Nej, det finns ingen alls därute som faktiskt förstår precis hur illa det är just nu". Det är svårt att sätta fingret och peka på just problemet. Men, jag får för mycket tid att grubbla och tänka över jobbiga saker vilket leder till att jag bara mår dåligt och tappar all lust till träning, skola och livet. 
 
Det andra stadiet handlar istället om att jag har på tok för mycket att göra. Hästen nästan varje dag, skolan och dess uppgifter, prov, inlämningar och redovisningar. Därefter ska allt annat skötas och jag vill umgås med kompisar, besöka släkten osv. När det är på det viset har jag faktiskt inte så mycket tid att tänka för då får jag bara massa huvudvärk. Då tänker jag istället att "Äh, det löser sig imorgon" för jag har annat att fokusera på, t.ex. en träning eller ett prov. På ett vis kan man ju nästan säga att jag mår bättre vid detta stadiet eftersom jag inte tänker på problemen som uppstår allt för mycket. 
Just nu är jag på väg till det stadiet där jag tänker på tok för mycket och jag undrar just när det ska ta vändning så jag slipper allt funderande. 

Planering & Schema

Kategori: Funderingar

Det känns som om mina dagar ser likadana ut vecka in och vecka ut. Först skola mellan 8-16. Efter det ska C bli ompysslad och riden, eller så fastnar jag hemma med läxorna och plugg inför alla miljoner prov. Då och då klämmer jag in något annat, kanske åker och handlar eller går på ett styrelsemöte. Men mycket mer händer inte efter det. Jag vill kunna sluta mellan 14-14.30 om dagarna så jag hinner med att göra mer saker, umgås med vännerna på vardagar och inte bara helger t.ex. 
 
När jag kommer till detta kan jag erkänna att jag är en person som måste ha allt planerat dagar innan saker ska hända. Om jag inte har ordning, planerat och allt förberett får jag riktigt mycket ångest och känner mig dålig inombords för att jag inte har planerat mina dagar i tid. Jag vet att det låter riktigt konstigt vid första tanken men, sån är jag. Idag satt jag och planerade lördag och söndag. Jag skrev upp i punkter exakt vad jag ska göra i kronologisk ordning såklart. Därefter satte jag ut en cirka tid på alla saker som jag ska göra. Det kan t.ex. se ut såhär: 
  • Utsläpp 08.00
  • Åka till Eslöv för att handla hästsaker 9.15/9.30 - 11.00
  • Rida C + fixa allt i stallet 11.45 - 14.45
  • Städa till kaninen, mitt rum + vardagsrummet 15.00 - 16.00
  • Plugga till två prov + glosor 16.00 - 18.00
  • Göra kvällsmat och ta det lugnt resten av kvällen.
Ibland funderar jag om detta verkligen kan vara nyttigt för mig. Att jag jämt planerar mina dagar leder till att jag ofta inte gör så mycket spontat och det börjar bli mer som ett behov att ha kontroll över mitt egna liv. Varför kan jag inte bara låta allt falla in på plats och ta det i den ordningen som det kommer? Jag måste verkligen lära mig att coola ner och faktiskt tänka efter, varför stressa mig genom detta för att hinna med mina tidsramer. Det är inte meningen att jag ska låsa in mig själv på helgerna och vägra att bryta av i mitt schema. Nej usch, jag planerar alldeles för mycket och jag måste lära mig att slappna av och inte stressa eftersom det ändå bara slutar med att jag får migrän anfall en lördag kväll. 
 
Denna helgen får jag faktiskt följa min planering eftersom jag gjort upp allt nu innan. Men till nästa helg ska jag verkligen undivka detta, att sitta med ett schema framför mig. Det är helg Emelie, helg.

<3

Kategori: Funderingar

Vad ska skrivas?

Kategori: Funderingar

Nu har jag bloggat på ganska länge men jag vet fortfarande inte riktigt vad ni tycker är roligast att läsa om så ge mig tips! Är det roligt att läsa om mer detaljerade inlägg om mina ridpass på Max eller är det bättre med bara bildbomb från ridpassen? Kanske är det mer intressant att veta mer om vardagen och kanske roliga händelser? Jag skulle gärna vilja ha en kategorti som handlar lite om små tips och lite annat smått och gott men vet inte riktigt om det är något som ni skulle vilja läsa. Så min fråga vad exakt vill ni läsa mer om här på min blogg?

-

Kategori: Funderingar

Bekymra dig inte om morgondagen - vem vet vad som kan hända idag. 

På riktigt?

Kategori: Funderingar

Jag har många gånger trott att jag börjar bli skoltrött men det har sedan avtagit och jag har fortsatt att jobba på. Men nu, idag känner jag verkligen att jag har blivit skoltrött, på riktigt. Jag hittar inte längre kraften till att gå upp tidigt varje morgon för att cykla till skolan i kylan. Jag hittar inte heller orken till att vara aktiv på lektionerna och göra uppgifterna noggrannt och utförligt, jag mumlar mig igenom det och väntar på att lektionen snart ska ta slut. Istället för att se fram emot vissa lektioner som jag gjorde innan, blänger jag bara på schemat och undrar varför jag valde just den linjen där jag var tvungen att ha så många kurser. Efter skolan är slut och jag kommer hem har jag inga krafter kvar till något utan lägger mig på sängen och glor tv istället för att ta tag i berget med läxor. Jag har till och med börjat hitta på andra saker att göra kvällen innan jag ska ha prov, precis som denna kvällen. 
 
Idag efter skolan parkerade jag mig framför datorn och brydde mig inte alls om att träna till tyska provet som är imorgon. Istället har jag nu hittat på en mycket viktig ursäkt för att inte plugga, nämligen att göra kvällsmat. Varför? Kommer jag göra detsamma imorgon och på torsdag, dagarna innan jag ska skriva mitt första danska prov. Har jag helt tappat det som kallas för utbildning? Hur kommer det sig att jag har klarat mig genom hela ettan utan att känna att jag var det minsta skoltrött? Är det så att tvåan är det jobbigaste året och att jag bara är allmänt trött på skolan? Usch, jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, jag vill ha bort min trötthet och lathet. 
 
Jag är alltså medveten om att jag försämrar mina betyg massor genom att inte göra det jag ska, och det får jag ångest över. Samtidigt gör jag ju inget åt det och vägrar att plugga hur jag än försöker. Hur mycket jag än försöker lura mig själv med att belöna när jag pluggar, eller som med att ångest straffar mig, så funkar det inte. Varför kan jag inte bara göra det jag ska? Och förstå att det jag gör nu är avgörande? 

-

Kategori: Funderingar

När en kvinna säger "va", är det inte för att hon inte hör dig. Hon ger dig bara en chans att ändra vad du sa :)
 

Arg och frustrerad

Kategori: Funderingar

Just nu är jag verkligen inne i en argsint period. Vanligtvis brukar jag vara duktig på att hålla mig lugn eller använda mig av ironi för att göra mig av med all ilska. Däremot har den metoden slutat att fungera för tillfälligt vilket resulterar i att jag alltid är arg på allt. Vardagliga saker som skolan, läxor och plugg irriterar mig - speciellt när jag inte lär mig tillräckligt snabbt. Dumma människor irriterar jag mig också på, speciellt dem som lovar bort en nästan såld häst till en annan familj. En annan sak som gör mig riktigt arg är vädret. Just nu vräker regnet ner och det blåser som tusan. Jag är arg för att C fortfarande går ute när han egentligen hade kunnat stå inne i stallet och mumsat på sitt hö. 
 
Eftersom jag är så arg blir jag helt omedvetet sur på alla personer runt omkring mig. Jag stör mig på folks beteende och hur dem är, agerar osv. Haha jag tror nog att jag måste börja hitta en väg ut ur den här ilskan :)

Äventyr eller?

Kategori: Funderingar

Vid den här tiden sitter jag i skolan på någon lektion eller har lunchrast, alltså är detta ett tidsinställd inlägg. Det jag ville berätta är att det kanske händer något väldigt spännande på torsdag för min del. Dock är det såklart inte säkert än då jag måste prata med lärare om att få gå tidigare på torsdag trots att vår "avslutningsmiddag" med tyskarna än inplanerad då. Det svåra är att det som händer på torsdag är svårt att flytta på, för om vi gör det kanske det inte blir som det ska osv. Hur som helst håller jag tummar och tår på att lärarna säger ja :)

Love

Kategori: Funderingar




Beautiful

Kategori: Funderingar

Hm, kanske därför jag valde Joakim som har mega fina ögon :)

Personligt - orolig och magont

Kategori: Funderingar

Av någon anledning har jag börjat sova dåligt om nätterna. Idag vaknade jag runt halv åtta och hade rysligt ont i magen. Efter ett tag kom jag på att det berodde på en dröm jag haft inatt. Jag har drömt några gånger att jag åker iväg på tävling med Max. Därefter händer det konstiga saker som att transporten välter, jag glömmer mina vita ridbyxor osv. Det låter inte så allvarligt just nu i stunden men imorse vred jag mig av orolighet och kunde verkligen inte somna om. Det konstiga är att när jag sist var iväg med Max ( i maj) så var jag inte ett dugg nervös och hade inga otäcka drömmar. Jag gillar ju att åka iväg, de få gånger som jag gjort det, så varför är det ett problem nu? Vad är jag egentligen så nervös och rädd för?

Vad ska synas, vad vill folk se?

Kategori: Funderingar

Jag har länge funderat på vad för sorts bilder folk vill se på en blogg. Mina idéer är att man borde ha någon bild på sig själv, mest för att visa läsaren vem det är som skriver och väcka ett intresse för vem man själv är, sin stil och personlighet. När jag själv läser andras bloggar har jag märkt att det ofast är uppskattat med bilder på sig själv, dock måste man kanske tänka på att inte lägga upp för många bilder på enbart sig själv, det kan bli tråkigt i längden.
Något annat som jag kan tycka är roligt är att se bilder från den vanliga vardagen, frukosten, kompisarna, dagen i skolan eller på jobbet. Det kan även vara något nytt som man har köpt, eller varför inte en bild på ett detaljerat klädesplagg som man har på sig? Jag vet själv av mig att jag är väldigt dålig på just denna sortens bilder, så det är kanske det jag ska satsa på att bli bättre på?

En annan katogori med bilder är den hobby man har, och för min del står det bara hästar med stora bokstäver. Jag försöker lägga ut bilder på C för att visa mitt intresse för hästar och hur vi utvecklas under tiden. En annan hobby som jag har är fotograferingen, men eftersom jag inte är lika bra på den delen så blir det inte lika mycket av de rent fotomässiga bilder. Så på den delen behöver jag också träna.