emelievidberg

Jag har länge tänkt dela mina tankar om hur det är att ha ett långdistansförhållande, det är ganska flummigt att läsa men ni som orkar, läs :)

 

När jag blev kär i Joakim för mer än 4 år sedan hade jag egentligen inga tankar om hur framtiden skulle vara och se ut, jag var bara lycklig för att han tyckte om mig tillbaka. Nu däremot sitter jag inne med massor med erfarenheter av hur det är att ha sin älskade 60 mil ifrån sig. 

 

Som så många vet är det inte kul att bara vänta på att dagarna ska gå tills man får träffas igen. Ibland kan det gå upp till 2 månader innan vi ser varandra och om jag ska vara helt ärlig känns det inte alltid som om jag kommer ihåg hur han ser ut i verkligheten. Som det är nu går jag skoldag in och skoldag ut utan att få en endaste kram av honom. Det kan vara väldigt tufft att inte ta sig en kväll och bara umgås med honom, äta middag eller göra något roligt. Isället lägger jag mig ensam i min säng nästan 300 dagar om året när jag så mycket hellre hade haft honom bredvid mig. 

Det är väldigt jobbigt att se andra gå runt och hålla handen och att jag har flera veckor kvar innan jag ens får träffa Joakim. Det tar mycket på hjärtat att ha ett långdistansförhållande kan jag berätta, det svider av längtan och skriker efter kärlek varje dag, varje minut och det finns egentligen inget jag kan göra åt det. 

 

De helger och lov som vi träffas umgås vi verkligen 24/7 eftersom det är den utsatta tid som vi får. Det kommer alltid ett slutdatum när en av oss måste åka hem och jag hatar det. Det känns så bra att ha en vardag med honom som innebär att man vaknar varje morgon bredvid honom, äter frukost tillsammans, åker iväg och handlar tillsammans och besöker andra. Det känns som att det är "vi" då. 

 

Finns det då något positivt om ett sånt här förhållande? Jag tror att det finns något positivt med att vi är ifrån varandra lite längre stunder. En av anledningarna är att jag alltid har något att se fram emot, jag längtar alltid tills jag får träffa honom (såklart) men att de stunderna blir alltid speciella. Jag tror att jag har lärt mig att verkligen sakna någon på riktigt. Det är inte bara ett ord som jag använder hur som helst utan det sitter djupt in i hjärtat. Med vårat långdistansförhållande tror jag att vi kommer komma långt. Vi får oftast inte tid att haka upp oss på varandra, tröttna på varandra eller bara allmänt känna olust. Gnistan finns alltid där eftersom vi så ofta går och väntar på att få träffa varandra. 

 

Jag får ofta frågan; Men hur kan du lita på honom? Tänk så är han med andra tjejer? Mitt vanliga svar brukar vara lite flummigt. Men till en början med litar jag på honom till 110 % vad det gäller om att han skulle umgås med andra tjejer på det sättet. Jag tror att han är för ärlig för att kunna göra något sådant, han är så pass god i själen att han nog skulle berätta för mig om det skulle vara så att han höll på med en annan. En annan sak som gör att jag inte tror att han skulle hålla på med andra är att han är lite för blyg. Visst, han kan prata med tjejerna i hans klass, men jag tror inte att han skulle våga göra något mer än att just prata. Samtidigt kan jag ju ha fel eftersom jag inte ringer och smsar honom stup i kvarten eller kollar upp honom. Men ett förhållande måste bygga på tillit och ärlighet tycker jag, och jag tror innerst inne att han inte skulle kunna vara otrogen mot mig.