emelievidberg

På riktigt?

Kategori: Funderingar

Jag har många gånger trott att jag börjar bli skoltrött men det har sedan avtagit och jag har fortsatt att jobba på. Men nu, idag känner jag verkligen att jag har blivit skoltrött, på riktigt. Jag hittar inte längre kraften till att gå upp tidigt varje morgon för att cykla till skolan i kylan. Jag hittar inte heller orken till att vara aktiv på lektionerna och göra uppgifterna noggrannt och utförligt, jag mumlar mig igenom det och väntar på att lektionen snart ska ta slut. Istället för att se fram emot vissa lektioner som jag gjorde innan, blänger jag bara på schemat och undrar varför jag valde just den linjen där jag var tvungen att ha så många kurser. Efter skolan är slut och jag kommer hem har jag inga krafter kvar till något utan lägger mig på sängen och glor tv istället för att ta tag i berget med läxor. Jag har till och med börjat hitta på andra saker att göra kvällen innan jag ska ha prov, precis som denna kvällen. 
 
Idag efter skolan parkerade jag mig framför datorn och brydde mig inte alls om att träna till tyska provet som är imorgon. Istället har jag nu hittat på en mycket viktig ursäkt för att inte plugga, nämligen att göra kvällsmat. Varför? Kommer jag göra detsamma imorgon och på torsdag, dagarna innan jag ska skriva mitt första danska prov. Har jag helt tappat det som kallas för utbildning? Hur kommer det sig att jag har klarat mig genom hela ettan utan att känna att jag var det minsta skoltrött? Är det så att tvåan är det jobbigaste året och att jag bara är allmänt trött på skolan? Usch, jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, jag vill ha bort min trötthet och lathet. 
 
Jag är alltså medveten om att jag försämrar mina betyg massor genom att inte göra det jag ska, och det får jag ångest över. Samtidigt gör jag ju inget åt det och vägrar att plugga hur jag än försöker. Hur mycket jag än försöker lura mig själv med att belöna när jag pluggar, eller som med att ångest straffar mig, så funkar det inte. Varför kan jag inte bara göra det jag ska? Och förstå att det jag gör nu är avgörande? 

Kommentarer

  • JuLia säger:

    I know the feeling. Jag har det EXAKT så som du beskriver det. Jag blir sur på mig själv, men jag orkar verkligen inte.

    Vi ska klara detta tillsammans Ken<3

    Svar: <3<3
    Emelie

    2012-10-09 | 20:10:30
    Bloggadress: http://lunderquiiist.blogg.se
  • Jess säger:

    Det som motiverade mig när jag gick i 2an var mållinjen och att jag inte skulle behöva plugga upp massa ämnen efter studenten, fan heller! Plugga nu och slipp det sen! 2an varar inte förevigt och man orkar! Samtidigt som man surar får man tänka på mållinjen, slutbetyget i handen och man känner sig stolt och nöjd! :) Tänker du på betyget och ser ett IG/G beroende på vad du har för ambition, så kan det ge vem som helst eld i baken och börja plugga ;)

    Svar: Jo du har ju rätt. Det är ju så svårt bara att tänka mig studenten - det känns som att det alltid har varit något för alla andra men aldrig varit min tur. Ja, jag satsar ju högre än G, i dagens betygsystem E, så det bästa vore nästa att jag fick se mig sjunka lågt för att inse vad jag håller på med. Tack för en sån uppmuntrande kommentar :) :)
    Emelie

    2012-10-09 | 20:31:03
    Bloggadress: http://jessicaahlgren.blogg.se
  • Emma säger:

    Samma här-men jag tror att det är inte bra men nyttigt att bli lite skoltrött och få sig en smäll så man vaknar. Jag tror inte det hjälper att tänka på studenten, inte för mig iaf, den är för avlägsen och ingen motivation i vardagspluggningen. Skrev fysikprov för någon vecka sen och eftersom jag inte pluggade blev resultatet därefter... Då, när man presterar riktigt dåligt på något viktigt, så inser i allafall jag att ska jag in på veterinärutbildningen så måste jag gasa lite nu. Så plugga inte Tyska alls ikväll och ta smällen av att det går riktigt dåligt, eller be någon ta din dator eller tv etc, ibland får man för mycket frihet-jag vill gärna bli tillsagd lite... xD

    Svar: Jag känner igen mig i det du skriver. För att jag satar på att komma in på polishögskolan och då räcker det inte med godkänt, någonstans där borde jag hitta min motivation. Men som sagt, det är ju flera år framåt och känns så otroligt långt bort. Och jag pluggade ingen tyska - men klarade faktiskt provet hyfsat bra av någon anledning? ^^
    Emelie

    2012-10-09 | 23:23:05
    Bloggadress: http://emmategler.stinaq.se

Kommentera inlägget här: