emelievidberg

Det har alltid funnit två "stadie" i mitt liv. Den ena har varit det stadiet där jag har haft väldigt lite att göra. Då gör jag läxor och annat så fort jag för möjlighet till det. Jag pluggar stenhårt och sen räcker det. Vid dessa tillfällen får jag mycket tid att fundera och tänka. Alldeles för mycket tid eftersom det leder till tankar om vilka personer man ska ta stöd ifrån när något händer. Bästa kompisarna, pojkvännen, personen som jag kanske känner lite ytligt eller föräldrarna? Sen kommer jag till de stunder då jag känner; "Nej, det finns ingen alls därute som faktiskt förstår precis hur illa det är just nu". Det är svårt att sätta fingret och peka på just problemet. Men, jag får för mycket tid att grubbla och tänka över jobbiga saker vilket leder till att jag bara mår dåligt och tappar all lust till träning, skola och livet. 

 

Det andra stadiet handlar istället om att jag har på tok för mycket att göra. Hästen nästan varje dag, skolan och dess uppgifter, prov, inlämningar och redovisningar. Därefter ska allt annat skötas och jag vill umgås med kompisar, besöka släkten osv. När det är på det viset har jag faktiskt inte så mycket tid att tänka för då får jag bara massa huvudvärk. Då tänker jag istället att "Äh, det löser sig imorgon" för jag har annat att fokusera på, t.ex. en träning eller ett prov. På ett vis kan man ju nästan säga att jag mår bättre vid detta stadiet eftersom jag inte tänker på problemen som uppstår allt för mycket.