emelievidberg

Idag kunde jag för ovanlighetens skulle rida ut när det fortfarande var ljust. Vädret var underbart, soligt och inte för kallt så jag slapp att frysa. Eftersom det har regnat så mycket så var gräsvägarna väldigt geggiga, men alla grusvägar var istället mjuka vilket gjorde att jag kunde både trava och galoppera där. 

Och under ridpasset så fick jag den där härliga känslan som man bara kan få när man sitter uppe på hästryggen. Jag galopperade Max längs den långa och raka grusvägen och hovarna dånade så mysigt mot gruset. Han ökade inte alls utan höll snarare ett lugnt tempo trots att jag inte alls höll in honom. Det underbara var sen när jag bad honom att öka tempot och till slut kändes det som jag satt på en galoppör istället för en travare. Känslan av att ha så många kilo under sig, men som ändå lyssnar på varenda liten signal, både broms och gas, är så otroligt underbart. Och sen får jag ju inte heller glöma den glädje som jag fortfarande känner av. Åh så glad jag är över att jag har Max, att han kan ge mig så mycket energi och lust till livet kunde jag aldrig ha trott :)